Människoöden...
Har varit på praktik i tre dagar på en öppen psykiatrisk mottagning/hemtjänst. En givande och intressant fältstudie. Men vilka människoöden man får se. Unga människor med så svår ångest att de blir handikappade av sin mentala status. De klarar inte att bli lämnade, men de klarar heller inte att ha för många personer med. De behöver men kan inte ta sig till sjukhuset för terapi. Andra har svårt för att ta sig för att göra saker och tankarna handlar enbart om hur rädd man är för nästkommande aggresiva utbrott ska komma. Ligga och stirra i taket av rädsla för att något ska förändras. Inte våga eller kunna prata med någon på grund av paranoida tankar kring hur alla arbetar emot en. Hur kan man som människa bli så?
Jag är så glad att jag är i den sits jag befinner mig i. Visst att man kan känna sig deppig, ha episoder av mindre aktivitet pga slöhet, stress, lite tentaångest, sorg och alla andra obehagskänslor som sköljer över en ibland. Men med täta mellanrum som är tämligen långa finns ett välbehag och en stark livsvilja.
Nu är det bara ett år kvar av utbildningen sedan är jag sjuksköterska. Jag ska då klara av att möta personer med stora besvär och handikappande vanföreställningar. Psykiatrin är något som intresserar mig starkt. Kanske att man hamnar där en gång under karriären?
Hur som helst ska jag nanna kudden för att orka min sista dag med den underbara personalen. Njut av din psykiska hälsa så länge du har den, en dag kan det vara du som drabbas av en så svår depression att du blir psykotisk, ser konstiga saker, inte fungerar socialt...
